Depression efter amning?

20130617-122235.jpg
För ca tre veckor sedan slutade jag amma. Det gick förvånansvärt smärtfritt både för mig med undantag för det som jag tänkte skriva om nu. Som rubriken antyder undrar jag om jag inte lider av en liten “post-amningsdepression”. Har googlat runt lite och hört mig för lite bland andra mammor och även om det inte är så omtalat så verkar jag inte vara helt ensam om att känna mig extra trött och grinig nu när jag slutat amma. Jag delar med mig av den här jobbiga tiden som jag brukar göra! 😉

När man ammar ökar tydligen produktionen av ett hormon som heter oxytocin, även känd som “kärlekshormonet”. Oxytocin är avgörande för upprättandet av gemenskap, parbildning, omvårdnad, och förmåga att följa sociala normer. Förhöjd aktivitet av oxytocin skapar ökad tillit,[11] minskar aggressioner, ångest, samt dämpar aktiviteten i amygdala,[12] och minskar troligen också stress.[7]

Höga värden av oxytocin, vasopressin och prolaktin är avgörande för utvecklingen av moderskänslor.[13] Djurförsök har visat att administration av oxytocin och östrogen fungerar ångestdämpande på honor och ökar deras sociala samspel.[14]

Så jag har alltså inte längre lika mycket av det här hormonet och är därför, förhoppningsvis bara tillfälligt, tröttare och grinigare än vanligt. Jag har inte alls samma tålamod för motgångar eller en grinig V som jag hade innan och det känns jättejobbigt! För jag älskar ju honom över allt annat och han är ju hur gullig, go och söt som helst men när han håller på och bråkar (som han gör den lilla otåliga och bestämda bråkstaken han är ;-)) så har det vid vissa tillfällen nästan slagit slint i huvudet på mig. Jag har blivit så ARG.. Och det blir inte jag ofta så känslorna är sjukt omtumlande. 🙁 Att ha mindre tålamod än vanligt med en bebis som kräver mer o mer attention för varje dag som går är inte bästa kombon! Jag vill som sagt lyfta ämnet, berätta hur jag känner mig och förhoppningsvis få reda på om fler varit med om liknande och kanske har råd och tips?

20130617-125223.jpg

Trött Fia!

Utöver den här oväntade biverkningen av att sluta amma kan jag väl även berätta att brösten inte riktigt ser ut som de gjorde innan (svårt att komma ihåg exakt dock) och är ev lite mindre. Jag har även fortfarande lite mjölk kvar i ena bröstet.

Ner och upp

Jag vet att man brukar skriva/säga att livet går upp och ner men igår var det snarare ner och upp. 🙂

Dagen började i trötthetens tecken. Efter en rätt rätt tuff vecka bakom mig med lite sömn brast det igår. Victor har vaknat några nätter i rad och stökat/viftat/smågnällt och det har tyvärr rubbat min sömn mer än vanligt. (Vi har minskat Minifomdoseringen i veckan, misstänker det hänger ihop med det) Jag har blivit så där övertrött så jag inte kunnat sova. Jag har haft jättesvårt att somna om på nätterna och inte kunnat slappna av och vilat på dagarna när jag haft chansen. Det liksom blir lite panikartat – “nu måste jag sova för nu sover V” eller “nu har jag ammat och borde kunna sova 2-3 timmar, ok somna nu” OSV. Inte bra som ni kanske förstår. Det blir en ond cirkel och sömn blir mer jobbigt än skönt och blir förknippat med stress.

20130202-094855.jpg

Så så här trött och less var jag igår förmiddag. Grät av trötthet och kände mig trasig som människa. Ganska mycket “ner” kan man säga! Men så kom upp-delen av dagen.. Strax innan mamma kom (skulle sitta barnvakt när jag zumbade), lägger jag V på golvet/i gymmet på mage och han rullar! TVÅ gånger! 🙂 Vilken lycka!

Jag släpar sedan en trött Fia ut till Frölunda för att köra Zumba. Med en viss oro i mage och huvud kring hur det ska gå att hålla i ett pass när jag är så trött. Kommer jag komma ihåg all koreografi? Kommer jag orka ta i?

Köper en Red Power, klunkar i kanske hälften, lyssnar igenom några av låtarna och kliver sedan in i salen. På med musiken och allt sitter som ett smäck. Energin flödar och passet är jättekul. 🙂

20130202-095744.jpg
Tokigt glad efter passet

Trött, svettig och påfylld med ny energi (vad hade man gjort utan träning??) åker jag sedan hem. Hem till min lilla familj. Mer upp än så kan det inte bli. 🙂

Victor hade nog sin gladaste dag igår, knappt något gnäll öht och inatt unnade han oss 5,5 timmars sömn i sträck! Halleluja!

Idag ska jag bruncha med två kompisar på Casinot och imorgon har jag PT-tid med Hanna. Härligt!! 🙂

Blottad

Jag tänkte göra något så osvenskt som att blotta mig själv. Inte bara säga att allt är toppen när det faktiskt inte är det (som Peter så klokt sade idag “En svensk har ju alltid haft en bra semester tex, trots att det regnat hela tiden”). För er som följer min blogg så är detta inget nytt, jag har för vana att vara rätt öppen och ärlig. 😉

20121120-210807.jpg
Innan jag börjar så vill jag säga att det inte är synd om mig, det är inte därför jag skriver, utan jag vill bara dela med mig av mina tankar och känslor. I hopp om att de kanske kan hjälpa andra som hamnar i liknande situation.

Idag, efter en skön promenad och mysig fika och allmänt bra start på dagen så gick jag hem och storgrät. Av trötthet, av utmattning och en stor dos känsla av otillräcklighet. Igen. Just det, inte första gången sedan jag fått barn som jag tvivlat på mig själv, min roll som mamma, inte känt mig “duktig” nog och jämfört mig och vårt barn med andra. Jättedumt och onödigt men ändå så gör man det. Det tar liksom bara över. Så gråter man en skvätt (UNDERDRIFT! ;-)) och så mår man bättre och tar nya tag. Att få barn är lätt det tuffaste jag varit med om, på alla plan. Det är verkligen ett heltidsjobb, om inte en 150% tjänst (med otacksamma arbetstider och extremt dåligt betalt ;-)) som tar kål på en. Och vissa stunder orkar man inte mer när man testat ALLT ett antal gånger. Ungen är otröstlig och allmänt skum. Och jag känner mig lika vilsen och ledsen som han. Och så får det väl vara. En stund. Men som jag skrev på FB idag så är det de små framgångarna som räknas, misslyckandena får man låta rinna av en. 2 steps forward and one back.