En positiv upplevelse

Hej! Det var inte igår 🙂 och egentligen gör jag bara en snabb retur hit för att jag vill dela med mig av en positiv upplevelse- min andra graviditet och förlossning. Graviditeten var inte helt olik den med Victor men hade ändå sina nya saker för sig (lite jobbiga) som jag gärna berättar om och förlossningen var också rätt annorlunda. Jag känner att jag gärna delar med mig för att förhoppningsvis hjälpa andra som är med om liknande saker i sin graviditet och framförallt berätta om hur BRA en förlossning kan gå. Vet att många bara hör om de jobbiga/mer dramatiska förlossningarna (som kanske späder på en rädsla som redan finns) istället för de som faktiskt går riktigt bra. So here goes! (Varning för långt inlägg).

Graviditet 

Den här gången kände jag det väldigt tidigt att jag var gravid, typ 2 veckor efter befruktning eller något. Trötthet och lite lätt illamående. Illamåendet var för övrigt mer intensivt än med Vicke (inte bara på kvällarna) utan i princip hela dagarna. Godis (gärna lakrits) och att äta mellanmål tog mig igenom det. Kräktes en gång när jag kom hem efter en tuff dag på jobbet.

Träningsmässigt kunde jag till en början köra som med Vicke, dvs instruera dansklasser fram t.o.m. ca vecka 24. Jag började komplettera med styrketräning som med V men runt vecka 21 dök ett jobbigt symptom upp.. Jag blev öm och blev svullen på vänster sida frampå fiffi, typ precis i kant med ljumsken/bikinilinjen. Det gjorde som mest ont (spände och strålade ut i ljumsken/låret) när jag tränat eller helt enkelt varit igång (stått/gått) en hel dag. Tankarna snurrade.. Var det något med livmodern, bäckenbotten, foglossning? Veckorna och semestern kom och gick och besvären ökade så jag ringde min mödravård som avfärdade det som något farligt utan trodde det bara kunde vara en klämd blodådra eller dyl, mycket i det området. Jag blev även rekommenderad att ligga mer på höger sida (jag hade hållit mig till at ligga på vänster enligt tidigare rekommendationer för gravida generellt). Besvären fortsatte, min BM tittade på det i augusti men kunde inte se något (syntes so oftast inte på morgonen utan mer när jag varit igång under dagen) men hon tyckte jag skulle besöka vårdcentral och det gjorde jag. Här tyckte man att symptomen stämde överens med ljumskbråck så jag fick remiss till att träffa en kirurg (3 veckor senare) som efter några minuters samtal sade att jag fick göra ett ultraljud för att kunna se vad det kunde vara. Jag var här rätt orolig – var det ljumskbråck vilka risker innebar det inför förlossning tex inklämt bråck eller operation efteråt osv.

3 veckor senare (nu gått totalt ca 10 veckor sedan första kontakt med sjukvården) fick jag efter ultraljud konstaterat att jag hade en form av åderbråck. Det snackas inte mycket om detta men förutom åderbråck på benen kan man tydligen få det i hela underlivet (!) – och det jag fått var åderbråck i ådrorna frampå där nere och i ljumskarna. Kortfattat kan inte alla ådror runt magen och i livmodern inte kunna hantera allt extra blod i kroppen som man har som gravid så en slags “avrinning” hamnade ner mot ljumskarna. Jag hade på båda sidor men bara känt av vänster. Vila var tipset och jag fick besked att efter förlossning och graviditet skulle detta försvinna. Lättnad!!

Redan några veckor tidigare hade jag lagt ner styrketräningen (var jag ärlig mot mig själv fick jag ju erkänna att jag hade mer ont efter jag tränat) men jag fortsatte däremot på gravidyogan på Träningskompaniet i Kungsbacka (jättebra kurs med profylaxinriktning). Psykiskt var den här graviditeten mycket tuffare- oron kring detta och att jag inte kunde träna som jag ville må bra av. Utöver detta fick jag igen må bra i min graviditet med bra blodvärden och blodtryck, ingen vätskeansamling (gick bara upp 7 kg vs 9 med Vicke men det beror nog på att jag tappat muskler) och blivit bortskämd av fina kommentarer på hur fräsch jag sett ut. Tusen tack för detta alla fina! <3

Mot slutet av graviditeten kom dock en till liten “hick-up”/bump in the road som jag slapp med Vicke. Mitt SF-mått stannade av (ska öka vid varje besök hos BM) och jag fick åka till Östra på en tillväxtkontroll v.38+1. Allt såg fint ut som tur var men det såg ut som att det låg en liten tjej där inne (mitt mått och min mage pekade också mot detta). Bebisen uppskattades då till ca 2750g. Och det stämde nog för lite mer än en vecks efteråt kom hon – 48 cm lång och 2950g.

image

Tisdag veckan hon kom till vänster och fredagen till höger då jag kände och såg tydligt att magen sjunkit.

Förlossningsberättelse

Ok, redo? 🙂 Innan jag berättar måste jag tipsa alla som är gravida att läsa den här boken (rädd eller inte): Föda utan rädsla.

imageDen ger jättebra tips på hur man fysiskt och psykiskt förbereder sig för förlossningen. Det jag bl.a  tagit med mig och använt vid båda mina förlossningar har varit att anamma den sk “dykmetoden” (att låta kroppen bli tung och slappna av när värken kommer och dyka in i den snarare än försöka fly den), att hela tiden ha en lugn andning (in genom näsan och långsamt och tyst genom munnen, att säga “ja” istället för “nej” och ha en målbild.

Den här förlossningen var något av det häftigaste jag varit med om, jag är sjukt imponerad över min kropp och hur mycket mentalkraft tillsammans med att låta kroppen göra det den faktiskt vill/kan göra funkar.

Det hela skulle jag vilja säga började redan onsdag och torsdag samma vecka då jag hade extremt mycket och vattniga flygningar. Min BM undersökte mig på torsdagen och bedömde att det bara var flytningar (jag anade ev fostervatten) men jag körde att något var på g.. Natten till fredagen hade jag molande värk i ryggen, på fredagen mer rosa-färgade vattniga flytningar och natten till lördag kom några värk på natten. Det var på g! Delar av slemproppen såg jag på natten nät jag var uppe på toan och det var samma sak när värkarna drog igång med Vicke.

Runt 8/9-tiden började värkarna öka- dock väldigt oregelbundna ca 30-40 min emellan men redan då långa (strax över en minut) och starka. Satt i soffan och andades genom dem (in genom näsan, tyst och långsamt ut genom munnen) och hade “ett steg närmare” som mantra i huvudet. Smärtan den här gången var mycket mer koncentrerat till framsida kropp dvs ljumskar och magen än med V då det satt i ryggen. Ringde in när jag hade ca 15 min mellan värkar vid 12-tiden kanske, de ville att jag avvaktade tills det var ca 10 mellan. Lade på och vid 13-tiden började helt plötsligt 1-min värkarna kompletteras med kortare ca 30-sekundare (då med ca 5-6 min mellan). Ringde in igen och fick åka in. Lämnade huset strax efter 14 (mantra i huvudet nu “JA” och “ett steg närmare” i bilen). Skrevs in ca 14.40, medan de satte på banden på magen för att mäta värkar och hjärtljud accelererade värkarna ännu mer (kom nästan utan paus), jag var 8 cm öppen. Vi fick rum och jag hann bara gå dit och halvt sätta mig på sängen och började känna krystreflex (mycket starkare än m V). Lade mig på sidan och bara släppte på- på 3 krystningar var hon ute. 15.29 <3 Helt fantastiskt, vilken grym kropp. Så Imponerad. Svin-ont men att säga ja till smärtan, att andas lugnt och bli tung funkade även denna gång.  Återhämtat mig bra och snabbt tycker jag, lite jobbiga eftervärkar men annars bra.

Och bäst av allt belöningen:

image

Julia Linnea. <3

 

 

Första passet

20121207-083053.jpg
Då var det avklarat. Första passet, 8 veckor efter förlossningen. 🙂 Om jag inte räknar bbe-kvartalen i lördags så klart..
Det blev iaf en härlig dans aerobic för duktiga Stina på Sats Kompassen. Och hur gick det? All in all bra. Men det kändes helt klart lite skumt.. Skumt för att jag höll igen (fuskade enligt mina mått ;-)) och lite skum känsla i bäckenet lite då o då.. Speciellt när man särade mer på benen tex i step touch. Jag har varit duktig med knipövningar och känner mig stark där nere men detta var liksom lite mer påfrestande än en promenad. Inte så jag fick ont eller läckte (charmigt ;-)) utan bara lite konstig känsla. Och mot slutet av klassen med ca 10 min kvar var det ändå den nedre delen av kroppen det kändes mest i. Trött i landryggen, trött i magen och lite “tryck” ner i buken. Inte alls konstigt och faktiskt skönt att känna för då vet jag tydligt var jag är svag och vad jag behöver bygga upp.

Det som var roligt och över förväntan var hjärnan och konditionen. Amningen verkar nämligen inte ha påverkat koordinationsförmågan (man är lite mindre alert nu för tiden om man säger så.. ;-)) och flåsmässigt kunde jag lätt ha tagit i mycket mer. Stans alla backar verkar gett resultat! 😉

Fokus framöver (övningar bör utföras varje kväll…)
– ryggresningar
– höftlyft
– benböj
– planka
– axlar! (kände svaghet i dom i lördags)
– stretcha bröst och rygg

Nästa vecka ska jag ge mig på zumba… 😉

Skam den som ger sig

Phew! Nu har det varit några tuffa dagar och nätter igen.. Utmaningarna är många men man inser att det för det mesta bara är att SUCK IT UP, så här är det att ha barn. 🙂

I fredags var jag sjukt nöjd för jag fick ut Victor på en lång barnvagnspromenad. Han har som jag kanske nämnt inte varit så där jätteförtjust när vi börjat klä på honom och lagt ner honom i vagnen nu vid flera tillfällen. Häromdagen orkade jag bara inte ta fighten men i fredags så körde jag på. Klockan 10 ammade jag, bytte blöja och 10.45 åkte overallen på och V ner i vagnen. Han småbråkade ett tag, jag pillade dit nappen (han börjar nästan helt fatta hur den funkar nu :-)) och han blev sedan tyst och bara låg och kollade. Jag gick ca 25 min och så började han gråta igen.. Nappen in, han tog den, sög på den ett tag och släppte den lite försiktigt… och sakta men säkert så slöts ögonen.

Yes tänkte jag! Bara att fortsätta gå när tillfället ges, right? Jag kände mig extra modig och fortsatte min promenad ner mot Landala Torg, vågade mig t.o.m. in på Coop för att handla mat och tog mig sedan hem. Totalt var vi ute ca 1 tim + 15 min, gött som tusan!

Andra utmaningar som varit i veckan är nappträningen (gått rätt bra ändå) och sedan några jäkligt tuffa kvällar.. Han var inte bara grinig natten till lördag och under dagen igår när farmor och farfar var på besök utan även igår kväll. Allt var frid och fröjd fram till ca 21.30. Då drog han igång och höll låda fram till ca kl 12 då han till slut däckade på mitt bröst (vi bytte av varandra ganska frekvent annars blir man helknäpp..) . Natten har sedan verkligen varit helt ok bortsett från ett miniutbrott ca kl 2 när jag ammade honom. Ammade även ca kl 5 och igen 07.30 för att sedan somna om några timmar. Jag och Peter kunde t.o.m. sitta i köket o snacka över en kopp kaffe o macka idag. LYX. 😉

Victor har som sagt helt klart haft en grinig helg och det är verkligen inte roligt men som tur är så händer det samtidigt en massa härliga saker med honom också. Han fixerar tex blicken mycket mer, jag tycker banne mig att det ser ut som att han faktiskt log mot mig idag (inte bara passerar gas ;-)) och badturen precis var hur mysig som helst. <3

Om exakt en vecka är han en månad, vårt lilla hjärta.. helt otroligt! Det blir mycket spännande och se vad nästa vecka har in store. Jag har en del dejts inbokade men hur V kommer bete sig det vet ingen.. knappt V själv! 🙂

Kram!

BF + 2

Varsågoda! Veckans bild av kroppen (och en trött o sliten Fia ;-))

BF+ 2 veckor

Magen upplever jag har dragit ihop sig ytterligare. Dock känns den fortfarande rätt mjuk/svampig. Men visst börjar även midjan synas igen? 🙂

Från sidan

Några enstaka och korta promenader har det sedan bara blivit. Det var först igår som det kändes riktigt bra och jag kunde pina på i mitt vanliga, pre-grav, tempo. Sköönt! Får se om jag ska testa någon planka och några höftresningar framöver med.. Plus ev några rodd-drag med gummibandet, det känns nämligen i ryggen att man inte alltid sitter helt ergonomiskt och ammar eller bär på lillen. :-S

Återhämtningen

Tänkte att jag nu så här tio dagar efter förlossningen skulle ge er en uppdatering kring hur kroppen återhämtat sig.

Magen tyckte jag gick in rätt så fort, faktiskt bara någon dag efter förlossningen, även om den fortfarande är väldigt mjuk.

Så här såg den ut i torsdags (exakt en vecka efter att Victor fötts).

Bild framifrån.

Den mörka pigmentranden är fortfarande kvar och midjan är rätt obefintlig men imponerande tycker jag efter bara en vecka! Idag upplever jag att allt dragit ihop sig/tightat till sig ytterligare. Vi får se hur det ser ut på torsdag, tänker att jag ger er veckovisa uppdateringar.

Brösten är sjukt mycket större och mer spända än vanligt.. 🙂

Andra fysiska biverkningar som tex avslag, tryck mot svanskotan och ömheten down under har alla minskat jättemycket med. Vi var ute en sväng i torsdags och gjorde lite ärenden och då kände jag helt klart fortfarande av trycket neråt och att det påverkade hur jag rörde mig men igår sedan så gick en kort promenad med barnvagnen väldigt bra. Kommer bli en bra workout att gå med den tror jag minsann! 😉

Jag tar det fortfarande jättelugnt, är mest hemma och slappar (I am a milk machine ;-)) och fokuserar på att göra mina knipövningar så ofta jag bara kan. Tyckte för övrigt det gick fort att hitta dem igen, jätteskönt!

Planen framöver är att sluta äta en massa onödigt skit (godis och annan fika nästan varje dag sedan vi kommit hem ), unnar mig dock veckan ut för det är jag fan i mig värd ;-). Men sen ska jag försöka skippa det. Behöver ju snarare äta riktigt ordentligt nu för att få bästa möjliga energipåfyllnad. Fler och längre promenader får det sedan bli, lyssna efter hur kroppen känns och anpassa därefter.

Kram!

Nu är han här!

Nu är han äntligen här!  Vår efterlängtade son som vi valt att kalla för Victor. Han har varit en Victor i magen länge och några back-up namn har även funnits men när han kom i torsdags 11/10 kl 11.09 så fanns det ingen tvekan. 3260 g och 50 cm lång.

Det hela började med förvärkar först på tisdagen men sedan av en starkare/mer bestämd karaktär på onsdagkvällen. Jag kände att det var annorlunda men vågade inte riktigt få för höga förhoppningar så vid 22-snåret fick Peter gå till sängs medan jag stannade uppe och “kände efter” lite. Värkarna fortsatte dock väldigt oregelbundet med allt från 7 till 12 min mellanrum. Lade mig i gästsängen för att vila och vaknade sedan vid ca kl 3 av en smärta som gjorde mig rätt säker på att NU var det faktiskt på gång. Jag väckte då Peter och vid ca 04.30 åkte vi in till Mölndals Sjukhus. Kl 05.00 ankomstregistrerades vi och som sagt 11.09 föddes han.

För er som är nyfikna på en mer detaljerad berättelse om hela förlossningsförloppet, maila mig jättegärna så berättar jag, men för er övriga läsare tänkte jag håller mig till en kortare version. 😉 Kortfattat så gick allt verkligen jättebra. Ja smärtan var stor (t.o.m så att jag kräktes av den precis när jag kom till sjukhuset),  jag hittade ett jättebra sätt att jobba med lustgasen och tog bara den som smärtlindring (var öm på näsbenet dagen efter kan jag tillägga ;-)), Peter och jag hade ett GRYMT teamwork, barnmorskan Anna som vi hade passade oss perfekt och var en riktig klippa, den första delen av förlossningen gick rätt fort men att gå från 9 till 10 cm och själva krystfasen tog lite längre tid och var tuffare än jag föreställt mig. Ut kom han iaf till slut och utan några större fysiska men mer än det som är att vänta så jag är verkligen jättenöjd. Och STOLT. Vilken häftig upplevelse, vilken kropp man har och vad den kan!

Och vilken liten skatt man fått för allt arbete. <3 Han är bara världens finaste lilla kille. <3

Första natten fick tyvärr inte Peter vara kvar och den natten hade Victor det rätt tufft med mycket magont men natt nr 2 gick smidigare och då var vi båda två på plats. Personalen på Mölndal var otroligt stöttande och bra, stort tack till dem. Igår vågade vi oss sedan hem vid ca 14-tiden (Victor gillade verkligen att åka bil verkade det som med tanke på att han somnade) och nu befinner vi oss mitt i största bebisbubblan och bara ÄR. 🙂

 

Hallonbladste

Idag har börjat dricka hallonbladste. Blev tipsad om detta naturläkemedel av en vän som fick barn i juli och jag känner precis som med weledas magolja – why not? 🙂 Det är definitivt värt att testa/använda än att inte göra det..

Jag hade fått för mig att hallonbladste togs för att sätta igång förlossningen (verkar inte vara ensam om det när jag googlar runt ;-)) men tydligen så är syftet med att dricka teet bara ett sätt att hjälpa och förstärka kroppen inför förlossningen. Och på så vis förhoppningsvis göra den “lättare” och återhämtningstiden efter den kortare samt bidra till en snabbare läkning.

Hallonbladste innehåller även Oxytocin, ett hormon, som har en lugnande och avslappnande effekt på kroppen och motverkar stress.

För att den gravida inte ska riskera ett för tidigt förlossningsarbete bör man inte använda hallonbladste förrän vecka 35. Rekommendationen är att man börjar med 1-2 koppar per dag och sedan ökar mängden successivt.

Läs gärna mer här.