Blottad

Jag tänkte göra något så osvenskt som att blotta mig själv. Inte bara säga att allt är toppen när det faktiskt inte är det (som Peter så klokt sade idag “En svensk har ju alltid haft en bra semester tex, trots att det regnat hela tiden”). För er som följer min blogg så är detta inget nytt, jag har för vana att vara rätt öppen och ärlig. ;-)

20121120-210807.jpg
Innan jag börjar så vill jag säga att det inte är synd om mig, det är inte därför jag skriver, utan jag vill bara dela med mig av mina tankar och känslor. I hopp om att de kanske kan hjälpa andra som hamnar i liknande situation.

Idag, efter en skön promenad och mysig fika och allmänt bra start på dagen så gick jag hem och storgrät. Av trötthet, av utmattning och en stor dos känsla av otillräcklighet. Igen. Just det, inte första gången sedan jag fått barn som jag tvivlat på mig själv, min roll som mamma, inte känt mig “duktig” nog och jämfört mig och vårt barn med andra. Jättedumt och onödigt men ändå så gör man det. Det tar liksom bara över. Så gråter man en skvätt (UNDERDRIFT! ;-)) och så mår man bättre och tar nya tag. Att få barn är lätt det tuffaste jag varit med om, på alla plan. Det är verkligen ett heltidsjobb, om inte en 150% tjänst (med otacksamma arbetstider och extremt dåligt betalt ;-)) som tar kål på en. Och vissa stunder orkar man inte mer när man testat ALLT ett antal gånger. Ungen är otröstlig och allmänt skum. Och jag känner mig lika vilsen och ledsen som han. Och så får det väl vara. En stund. Men som jag skrev på FB idag så är det de små framgångarna som räknas, misslyckandena får man låta rinna av en. 2 steps forward and one back.

This entry was posted in Småbarnslivet and tagged , , . Bookmark the permalink.

8 Responses to Blottad

  1. Elin says:

    Jag tror att det är många mammor som känner exakt som du gör. Inget konstigt eller ovanligt, tvärtom är det nog ovanligt med mammor som lever i ett rosa fluff från dag 1. Jag tror själv jag kommer att reagera och känna på exakt samma sätt som du, det är en helt ny liten människa som jag ska lära känna och han ska lära mig. Inte är det konstigt att känna sig otillräckligt när en liten krabat kräver varje sekund av en vakna (och ovakna) tid.

    Jag är superimpad av dig och tycker du gör ett fantastiskt jobb! Stora kramar till dig!

  2. Martina says:

    Hej goa fina du,
    Nu låter det ju som jag känner dig och det känns det ju nästan som… dels för att jag varit med på dina pass i bland, men också för att jag ju läser din blogg!
    Jag är så glad att du delar med dig av dina känslor av graviditeten och det här med att vara nybliven mamma. Jag går just nu och väntar på att vår parvel ska komma och det är inte förrän i februari, så det är ju ett tag kvar… Men jag känner redan att otillräcklighetskänslorna smyger sig på och vad kommer inte hända då när bebben väl har anlänt… Så som sagt, det är ju väldigt skönt att läsa att man inte är ensam om de känslorna. Så klart inte roligt att du känner så, men tror du förstår vad jag menar…
    Stor kram till dig

    • Sophie says:

      Martina och Elin: Tack för era kommentarer. <3 Jag tror känslorna är jättevanliga bland alla föräldrar men det är inte lika vanligt att man erkänner dom. För oss tjejer/mammor är det också lite speciellt och extra jobbigt med det här “duktiga flickan” komplexet som vi så många lider av. Addera sedan en stor dos hormoner så har du en rätt jobbig kombo. ;-)
      Med fräscha ögon (nja sådär egentligen utan rätt röda o svullna ;-)) så kan jag idag ändå känna mig starkare och tom ge mig själv lite cred. För mycket gör jag ju även rätt och bra. Man är inte mer än människa och gör man bara allt man kan (och det gör man ju för det här lilla livet man satt på jorden och älskar över allt annat) så är det räcker det och tom så blir över. Bara att komma ihåg det. Och som alla säger: det blir lättare. Någonstans kring 3 mån verkar vara en magisk brytpunkt, vi får väl se- stay tuned. :-P

  3. jessica says:

    Hej! Hitta din blogg av en slump, vi jobba lite ihop på mq… Första tiden är hemsk, de som säger annat ljuger… Jag blev mig själv när jag slutade amma. S var mätt o glad o jag fick sova samt att alla hormoner hittade hem igen;) så nu med barn nr 2 har jag inte ens försökt. Lycka till med allt kram Jessica

  4. Camilla says:

    Hej fina Fia!
    Gråt när du behöver och skratta när du kan. Bebistiden är den jobbigaste perioden av dem jag provat på hittills, inkluderat då den förpubertala utbrottens tid som vi lever i just nu :-P Oavsett om bebisen är en ängel (stora T sov jämt, alltid nöjd och jag var uttråkad till döds) eller ett litet monster (lilla D sov aldrig, alltid missnöjd och jag var trött till döds) så stormar hormoner och känslor runt i både huvud och kropp. Förväntningar och krav, egna och andras, i kombination med känslan av att aldrig riktigt ha kontroll eller få bestämma själv är rent ut sagt hemsk.
    Så håll ut vännen, njut av dom små stunderna av lycka och vet att det bara kommer att bli bättre och bättre!
    Jag hejar på ditt lag :-) Kram!

Leave a Reply